Camilla Sten
Camilla Sten är just nu aktuell med andra delen i Järvhögatrilogin, Midnattsblot. En spännande serie som tar sig in under skinnet. Sedan debuten för några år sedan har hon hunnit ge ut ett flertal böcker. Camilla har varit snäll och tagit sig tid att svara på några frågor.
Om du fick gå om skolan, hade du velat gå på Järvhöga?
Åh, det är svårt att svara på! Jag tror att mitt svar är ”kanske”. Jag var otroligt ocool i gymnasiet (jag är faktiskt fortfarande otroligt ocool), så jag hade nog varit rädd att jag inte hade haft några kompisar på en internatskola. Men å andra sidan kanske Järvhöga Läroverk hade varit precis rätt miljö för att hjälpa mig att släppa loss lite som tonåring!
I Bergtagen möter vi detta diffusa hot i skogen. För mig skapar det den läskiga spänningen. Hur tänkte du kring rädsla när du skapade omgivningen runt Järvhöga?
Jag har alltid varit fascinerad av skogen. Som tonåring älskade jag att ta långa promenader i skogen, och jag gör det fortfarande när jag får chansen. Det är någonting med de svenska skogarna som känns väldigt trolskt för mig; alla gamla sagor jag hörde som barn, om tomtar och troll och älvor och skogsrån, känns plötsligt mycket närmare och mer verkligt när man är omgiven av höga tallar och marken är mjuk av mossa. Det finns något som är både magiskt och hotfullt där ute, och jag ville försöka använda den känslan när jag skrev om Järvhöga. Den där känslan av något som är gammalt, och orört, och vilt.
Julia och hennes mamma har det tufft. Julia får klara mycket vid ung ålder. Är mental hälsa något som är viktigt för dig?
Jag läste till psykolog i tre år innan jag blev författare på heltid, och jag har själv kämpat med min mentala hälsa i perioder, nu senast under pandemin. Jag har alltid upplevt det som underligt att vi inte pratar mer om mental hälsa och, för den delen, om mental ohälsa – det är någonting som nästan alla måste tackla vid något tillfälle i livet.
När någon bryter benet är det ingen som säger till dem att bara skärpa till sig och sluta ha ont, men det är något som människor som lider av depression och ångest får höra hela tiden. Jag ville demonstrera i texten att mental ohälsa kommer i många olika former, och att återhämtning är en resa som oftast är livslång, men att en av de viktigaste komponenterna är att kunna prata om det och be om hjälp.
Du är duktig på gestaltning. Dom flesta karaktärerna i historien är lätta att tycka och bry sig om snabbt. Kommer karaktärer till dig eller baserar du dom på människor du känner?
Vad glad jag blir! Karaktärerna kommer till mig medan jag skriver. För mig är det viktigt att karaktärerna känns verkliga; när jag läser en bok så bryr jag mig inte om historien om jag inte bryr mig om karaktärerna. När jag skrivit färdigt en bok känner jag mig oftast ledsen för att jag inte får umgås med mina karaktärer längre. Jag är faktiskt lite rädd för att bli klar med Järvhöga-trilogin, för jag kommer att sakna Julia och Emil och Astrid och de andra så mycket …
