Christoffer Carlsson – ”Fast egentligen vill man väl bara vara Albus Dumbledore, egentligen”

Författaren och kriminologen Christoffer Carlsson debuterade med Fallet Vincent Franke 2010 och har sedan dess gett ut ytterligare fyra deckare för vuxna. Han är nu aktuell med sin sjätte roman, ungdomsdeckaren Oktober är den kallaste månaden.

Huvudpersonen Vera i Oktober är den kallaste månaden är 16 år gammal. Vad läste du som sextonåring?

Som sextonåring hade jag tagit mig igenom de flesta stora kriminalroman-serierna i Sverige. Jag är ju ett barn av den litteraturen, liksom, Henning Mankell, Håkan Nesser, Liza Marklund, Sjöwall/Wahlöö, alla de där. Jag hade varit ett ganska ensamt barn, och romanerna blev mina vänner, typ? Haha. Konstigt. Men, när jag var sexton började jag gymnasiet och blev väl, delvis, en annan person, kanske? Jag fann mig åtminstone i ett socialt sammanhang där jag på något vis kände att jag hörde hemma. Och med det kom nya personer, som läste andra saker. Så min läsning vidgades väldigt mycket just då. Från att ha läst svenska kriminalromaner och romaner läste jag mer amerikansk och brittisk samtidslitteratur? Jag minns att en av mina stora läsupplevelser var Chuck Palahniuks Diary (författaren är nog mest känd för att ha skrivit Fight Club). Den ledde mig till Bret Easton Ellis, Amy Hempel, Monica Drake, Donna Tartt och många fler. Så jag läste huvudsakligen vuxenlitteratur, typ?

Från Deckare till ungdomsroman. Vad fick dig att ändra målgrupp och vad var det svåraste med att sadla om?

Jag ändrade faktiskt inte målgrupp? Jag började skriva Oktober … som en roman för vuxna, och mest som distraktion och stimulans när jag hade svårt att ta mig framåt i den roman jag då huvudsakligen arbetade med (Mästare, väktare, lögnare, vän – ett jävla helvete till roman). Huvudkaraktärens berättarröst bara kom till mig, och så började jag utforska vem hon var. Och i det skedet var det en vuxenroman (vad nu det betyder) jag tänkte mig. Att det sedan blev en ungdomsroman istället hade många skäl, men ett av dem var att jag tillbringade en vecka i Halland under 2015 med att resa runt och tala inför gymnasieungdomar. Det kändes som om det var just de jag ville berätta för den här gången, på något vis? Det är svårt att förklara. Men ja, i och med det har det väl inte varit så mycket som varit svårt med att byta sadel, så att säga. Det svåraste var snarare att få huvudkaraktärens röst att kännas trovärdig. Jag var väldigt medveten om att jag var en 29-årig medelklassman, som intog en 16-årig arbetarklasstjejs perspektiv.

Dina romaner innehåller musikreferenser, är musik lika viktigt för dig som ditt skrivande?

Åh, är det lika viktigt? Svårt. Svårt att säga. Men det är en viktig del av livet. Allting blir renare i popmusiken, på något sätt. Naknare.

Du började skicka in manus i tidigt ålder, hur tidigt i livet bestämde du dig för att bli författare?

Jag insåg att jag tyckte om att skriva väldigt tidigt. Men om jag någonsin bestämde mig för att bli författare … Det kan jag faktiskt inte svara på. Jag är inte säker på om jag har bestämt mig för det än? Haha. Jag är inte säker på att jag kommer att göra det här för alltid, vi får se. Jag tänker på den där Håkan Hellström-låten, ”River en vacker dröm”, där en av raderna går jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge. Precis så är det. För varje roman förvånas jag litegrann över att jag fortfarande är här, att jag är så lyckligt lottad att jag har kunnat hålla på med det roligaste jag vet i över 6 år nu. Och, framförallt kanske, att jag fortfarande tycker att det är lika roligt. Livet har få konstanter, har jag nyligen lärt mig. Kanske är romanskrivandet en av dem för mig. Eller inte. Vem vet.

I böckernas värld är allt möjligt, om du fick vara valfri karaktär i valfri bok, vem skulle du vara?

Jag tror att jag skulle vara en utmärkt Georg Smiley, huvudkaraktären i några av John le Carrés mest kända spionromaner. Inte för att jag skulle vara en så värst bra underrättelseagent (förmodligen tvärtom), men för att det skulle vara lite mysigt att gå runt med tjocka glasögon, vara lite rotund om kroppen och bara tänka mycket gnistrande skarpa tankar. Fast egentligen vill man väl bara vara Albus Dumbledore, egentligen.

Om du endast fick ta med dig tre saker till en öde ö, vad skulle du välja?

Oh, lord. Jag vet inte. Jag antar att jag skulle dö där, jag är ju ingen Robinson Crusoe, direkt, så jag skulle nog ta med mig en god bok, en kostym och en mycket bra kudde. Ska man lämna jordelivet kan man lika gärna göra det i sällskap av litteraturen, välklädd och bekväm.